kom precis från träning och borde med raska steg gå in i duschen. men jag var bara tvungen att skriva av mig en snabbis..
lär då säga att de kändes bra mycket lättare att springa, eller träna överhuvudtaget, utan den där förbaskade stenen i bröstet.

det kändes ännu bättre när mamma sa: så himla kul att se att du mår bra igen, emma. då blir jag gladare också.
hon känner nog mig utan och innan.

kanske var bra det som hände, för att få se den sanna sidan. jag har bestämt mig för att se det så istället. nog för att hatet sitter i, långt där inne nånstans. antar att de kommer komma ut efter några öl i helgen...men ska försöka hålla mig!

ledig nu i två dagar och det känns underbart. wow, två dagar! haha. men det känns längre, trust me.

nej, nu måste jag rusa in i duschen, det här håller ju inte!


lev livet!

puss